Ferrari GTO 60 år
1958-1960 hade Ferrari förlitat sig till sin gamla arbetshäst, Short Wheelbase Berliettan, SWB. GT-tävlandet var inte oviktigt, det bidrog säkert med intäkter för att driva Formel 1 och sportvagns-VM. Framgång på tävlingsbanan gav klirr i kassan, ju mer framgång desto mer klirr. Detta hade SWB uppfyllt väl, men i början av 1961 skönjdes orosmoln på himlen, rykten om nya bilar, bl a en ny Jaguar, sedermera E-type såg ut att bli ett riktigt hot. Något måste göras. Ett försök med ett Superamerica-chassi gjordes men blev inte lyckat.
På sommaren-61 uppdrog Enzo Ferrari Giotto Bizzarrini att ta fram en ny bil, det var bara ett problem: Det fick inte kosta något, befintliga delar och material skulle användas. Giotto hade börjat sin anställning hos Ferrari i början av -57 och hade visat framfötterna både med 250 GT och med Testa Rossan med chassi och aerodynamik. Han fick tillgång till ett ”hemligt” utrymme på fabriksområdet samt 3 s.k. ”operai”, duktiga verkstadsarbetare. Inte ens Carlo Chiti skall till att börja med varit informerad om projektet. Ett lämpligt objekt plockades fram, en modell Ellena alt Boano, oklart vilket och rensades på kaross och inredning. Chassit lättades så långt möjligt samt förstärktes på lämpliga ställen. En Testa Rossa-motor gjordes i ordning och denna kom att på sedermera känt Bizzarrini-manér placeras så lågt och så långt bak som möjligt i motorutrymmet. Därigenom kunde karossens front hållas låg och bilen fick en väsentligt förbättrad aerodynamik jämfört med SWB. En låg kylare installerades och för bättre kylning fick bilen de senare välkända 3 luftintagen. Bilens bakdel fick en annan och högre profil i linje med Giottos idéer. Det i stor hast framtagna projektet kallades för ”la papera”, den fula ankungen alt ”il mostro”, monstret. Lätt att förstå när man ser resultatet!
I september -61 provkördes bilen av Stirling Moss och Willy Mairesse på Monza och kapade direkt 4 sekunder på SWB:ns varvtid. Inte illa för en bil framtagen utan budget på kort tid!
Senare under hösten inträffade den s.k. palatsrevolten hos Ferrari. Enzos fru Laura hade blivit delägare i det nybildade SEFAC och i kraft av sin position hade hon börjat lägga sig i allt möjligt, från ekonomi till verkstadsgolvet. Hon skall vid ett uppträde ha givit Gardini en örfil inför de anställda varvid 8 ”top guns” stegade upp till Enzo Ferrari och krävde en förändring. Om de blev uppsagda eller sade upp sig själva råder kanske delade meningar om, men samtliga slutade hos Ferrari. Två av dessa skall senare ha gjort avbön och återkommit. Bland dem som slutade var Chiti och Bizzarrini och uppdraget att slutföra projektet gavs till Forghieri som i samarbete med Scaglietti fick fullända det som kom att bli en av världens mest ikoniska bilar! 36 bilar tillverkades 1962-63 och ytterligare 3 av modell typ II 1964. Det kan nämnas att den välkända spoilern på aktern inte fanns från början utan tillkom genom Ritchie Ginthjers försorg!
Författare Ian Nilsson för Bilsportarvets räkning
Kommentera gärna på Facebook
