Vad hände sedan?
För Ferrari blev GTO:n en framgång. Man förlorade visserligen mästerskapet -65 till Shelby men ändå,”back on track” och PR-värdet ska inte underskattas och så det väl fortfarande idag.
Giotto Bizzarrini var sedan tidigare bekant med en italiensk ädling med ordnad ekonomi, Giovanni Volpi di Misurata. Volpi hade beställt 2 GTO av Ferrari men också anställt några av avhopparna från Ferrari till sitt ATS-projekt, bl a Bizzarrini. Enzo surnade till, ringde Volpi och förklarade: ”Du kan glömma dina bilar!” Volpi bestämde sig för att bygga en själv och köpte Gendebiens SWB som så sent som i Maj-62 gått på tävling. Bizzarrini fick i uppdrag att bygga en bil, och under över alla under, c:a 14 dagar senare var den klar och deltog på LeMans 24-timmars i Juni! Konceptet från GTO:n hade förfinats ytterligare, med en ny både lägre och smalare kaross från Neri&Bonacini. En mer sluttande frontruta bidrog också till en bättre aerodynamik, men det mest radikala var ändå bilens bakparti. Taklinjen avslutades med en tvärt avhuggen akter vilket fick engelska journalister att döpa den till ”Breadvan”, något man förstår när man ser bilen. På LeMans lämnade den raskt alla GTO bakom sig och höll under ett antal timmar undan även för Ferraris sportvagnar. En illa balanserad kardanaxel innebar dock en DNF för Volpis ”Scuderia Serenissima SSS Republica di Venezia“ och hans Breadvan på LeMans 1962. Ståtligare namn på ett raceteam får man nog leta efter!
En viss Ferruccio Lamborghini hade behagat beklaga sig inför Enzo Ferrari över den dåliga kvalitén på dennes bilar och fick till svar: ”Håll dig du till dina traktorer!” Man säger dock inte vad som helst till en italiensk industripamp så Lamborghini ska bygga en egen bil och behöver en motor. Lägligt nog hade Bizzarrini skissat på en ny 1,5 lit V12 F1-motor och denna för-storades till 3,5 liter. Parterna skrev ett avtal om att motorn skulle lämna minst 350 hk, om inte så skulle det bli avdrag. Den gav dock 358 hk och Bizzarrini fick sina pengar även om Lamborghini lär ha muttrat över dålig körbarhet i stadstrafik! Så blev Giottos motor en Lamborghini och hamnade i 350 och 400 GT samt tvärmonterad bak i Lamboghini Miura.
Giotto anställdes av Renzo Rivolta, en annan industrialist. Modellerna ISO Rivolta samt Grifo togs fram med en revolutionerande pressad plattform i stålplåt med utmärkt vridstyvhet. En tävlingsmodell av Grifo kallades ISO A3C för Corsa eller Competizione med en 110 cm låg kaross i aluminium byggd av Drogo. Giotto var mest intresserad av racing, inte att tillverka bilar i serie. Det skar sig förstås, igen, och han övertog projektet och bedrev en, med tanke på de budegetmässiga förutsättningarna ganska framgångsrik tävlingsverksamhet i de då välkända långloppen som LeMans 24-timmar, 12-timmars på Sebring och 1000 kms på Nurburgring. En mindre serie bilar tillverkades också till dess att finansiella svårigheter tvingade företaget i konkurs mot 60-talets slut. Att han begrep sig på aerodynamik förstår man om man vet att bilen -64 klockades för 302 kmh 1964 utför Mulsannerakan på Le Mans!
Text och bilder Ian Nilsson för Bilsportarvet.
Jan Tromark är journalist, fotograf och TV-kommentator. Han har stor kunskap om svensk och internationell motorsport.
