Skarpnäck
I början av 1980-talet byggdes ett bostadsområde i södra Stockholm. Bostadsområdet avgränsades av Skarpnäcksvägen och Nya och Gamla Tyresövägen. Namn på gatorna i området blev bl.a. Flygledargatan, Pilotgatan och Segelflygsgatan. Namnen skulle påminna om tidigare verksamhet på platsen då Skarpnäcks flygplats legat där. Den motorsportintresserade tycker att man också skulle kunna kalla någon av gatorna för exempelvis Depågatan, Startrakan eller Södra Kurvan för att också påminna om en annan tidigare verksamhet på platsen.
Redan på 1920-talet hade Stockholms stad planer på att uppföra Stockholms nya civila flygplats vid Skarpnäck. Planerna ändrades och istället byggdes Bromma flygplats. Mot bakgrund av oron i Europa beslöt dock krigsmakten 1940 att det skulle byggas femton nya krigsflygfält i Sverige. Et av dessa blev Skarpnäcks flygplats. Flyghamsstyrelsen i Stockholms kommun kunde redan under sommaren 1940 meddela krigsmakten att en flygplats ” för jaktplan under krig och för lek och sport under fredstid” vid Skarpnäck var i det närmaste klar.
Redan 1941 började det nya flygfältet användas för segelflyg som för övrigt var en verksamhet som fanns kvar till 1980. Flygfältet kom dock aldrig att användas för miltär bruk. Den enda ”miltära aktivitet” var ett tyskt militärplan som nödlandade där 1943.
När bilsporten kom igång efter andra världskriget saknades riktiga banor i Sverige. Det fanns också en önskan att slippa provisorium som isbanor och travbanor. Samtidigt gjordes bedömningen att myndigheterna aldrig skulle godkänna ett stadslopp av samma typ som Djurgårdsloppet i Helsingfors. Där fick man använda allmänna vägar runt Olympiastadion i Helsingfors.
Valet blev således en flygfältsbana som gick att skapa vid Skarpnäcks flygplats. Nackdelarna med flygfältsbanor var långa raksträckor följda av vinkel- och hårnålskurvor och ingen nivåskillnad. Detta gällde också i hög grad den bana som skapades vid Skarpnäcks flygfält. Banan bestod av fyra raksträckor och tre ytterst skarpa kurvor. Varvlängden var 2200 m. Banbredden var imponerande och varierade mellan 16 och 34 meter.
I maj 1948 arrangerade SMK:s Stockholmsavdelning den första tävlingen på Skarpnäck som var Stockholms Grand Prix. Under två dagar kördes tävlingar för både bilar och motorcyklar. Största intresset fanns naturligtvis för huvudklassen om också några av stjärnorna som Tazio Nuvolari och J P Vimille uteblev. Loppet blev kaotiskt både vid starten och efteråt. Prins Bira i en Gordini segrade men fick innan starten motorstopp på startlinjen . Han fick hjälp att skjuta igång bilen och befann sig således 100 meter framför startlinjen när fältet släpptes. Han diskvalificerades och segern gick till tvåan Clemente Biondetti från Italien i en Ferrari. Prins Bira var inte nöjd med domslutet utan protesterade till FIA som dömde honom som segrare efter ett år. I många bilhistoriska böcker anges dock felaktigt att segern på Skarpnäck var Ferraris första utanför Italien.
På grund av det dåliga vädret och att man fick betala ut dubbla förstapris i huvudklassen blev tävlingen en ekonomisk förlust för SMK:s Stockholmsavdelning Trots detta återkom klubben 1949 med en tävling med det mer anspråkslösa namnet ”Stockholmsloppet” I tävlingen ingick lopp för både bilar och motorcyklar. I huvudloppet återfanns bl.a. Prins Bira och E de Graffienried i varsin Maserati. De var överlägsna och varvade övriga medtävlare och Prins Bira vann.
Ingvar Sjögren
