Hur det hela började och fortsatte… Del 2

I förra avsnittet, berörde vi i huvudsak ångdriften inom motorfordonsparken. Nu skall vi titta lite på el-driften i gammal tid och även beröra nutiden något.

I slutet av ångperioden framställdes en del prototyper med eldrift och några utav dessa, tillverkades i större antal och modeller. Föregångsländerna var England och Italien samt senare Tyskland, Frankrike och även USA. Den första elektriska vagnen i Storbritannien konstruerades av A. Davidson i Edinburg år 1842. Den hade måtten 3,6 x 1,8 meter och drevs av torrbatterier.

En av Englands mest framstående och utvecklande motorkonstruktörer var David Salomons. Han presenterade 1875, lätta 3-hjuliga cyklar med el-drift. Problemet var då (liksom nu) att etablera laddningsdepåer, med lämpliga avstånd. Han bildade en riksomfattande förening, med syfte att få bort ”Röda flagglagen”. Den lagen upphörde 1896. Han var även arrangör av Englands första bilutställning 1895. Sex fordon visades upp på platsen. En Panhard, en Peugeot, två Tri-cyklar, en ångbuss samt en motordriven brandspruta.

År 1888 presenterades nästa engelska konstruktion. En J.K.Starley byggde en el-driven vagn i Coventry. Det var en mycket lätt tre-hjuling som styrdes med pinne. När nu konstruktören inte fick köra fortare än 6 km/tim tog han vagnen över till Frankrike och företog sina provturer där vid badorten Deauville. Farten noterades till c:a 12 km/tim.

Vanligtvis får Ratcliffe Ward gälla för elbilens fader i England. Han byggde en buss redan 1888 samt en elektrisk stridsvagn 1889. Maskineriet var tvåmotorigt och batterierna hade tillverkats av Epstein. Ward började sedan att samarbeta med en ung elektrisk ingenjör W.C.Bersay och man byggde en buss och med Ward:s goda kontakter hos myndigheterna lyckades man få licens för att bussen skulle användas på en fast rutt mellan stationerna Charing Cross och Victoria. Han byggde också en eldriven vagn åt brittiska postverket år 1893. En av hans elektrobilar deltog i tävlingen London-Brighton, en tävling som blev en manifestation över vad som fanns bland rullande fordon året 1896. Det var 33 deltagare med olika typer av bilar, explosionsmotorer, ångmotorer samt eldrivna bilar. Totalt var det 9 fordon med el-drift. Denna tävling var av myndigheterna fritagen från ”Röda flagglagen” men en begäran från myndigheterna att man inte skulle överstiga 18 km/tim, alltså en tredubbling av flagglagens regel. 10 fordon togs sig till målet i Brighton, varav 2 var med elektrisk drift.

Elektriska bilar var goda konkurrenter till ångbilar respektive bensinbilar. Man noterar att 565 elbilsfabrikat funnits fram till andra världskriget. Största problemet var den korta aktionsradien och det förhållandevis höga priset. Den första stora taxiflottan var i London mellan 1897 – 1900, då användes 77 elbilar i trafik. Den berömde uppfinnaren på el-området, Thomas A. Edison försökte att lösa aktionsradien med en ny typ av batterier (nickel-alkali) men det blev ingen förbättring.

Den bil som först passerade 100 km/tim i kontrollerad tävling var den kända ” La Jamais Contente” som kördes av belgaren Camille Jenatzy, den 29 april 1899. Rekordet noterades till 105,897 km/tim.

Under min tid som tävlingsledare vid Falkenbergsbanan, medverkade vi till att popularisera eldrivna tävlingsbilar. Detta genomfördes under åren runt 1990 och väckte berättigat uppseende. Årets största tävling kallades ”Västkustloppet” och avhölls andra veckohelgen i juli månad varje år.

Förarna/ägarna var i allmänhet civilingenjörer eller elektrotekniker som inte hade någon utbildning på racing-sidan. Vi fick göra en enkel utbildning med Sv. Bilsportförbundets medverkan och samtidigt göra en besiktning av fordonen i säkerhetssyfte. Denna tävling kördes som första tävling på lördagen kl:13,00 och vad jag minns var det inte svårt att få sponsorer till detta lopp. Vi hade Vattenfalls Ringhalsverk i närheten och dessa hjälpte oss med både utrustning och ekonomiska medel. Första året kom det 6 fordon, efter 4 år var antalet fordon 18 stycken och den snabbaste elbilen körde sina 10 varv med en snittfart av drygt 108,00 km/tim.

Vi vet ju att många konstruktörer arbetar vidare med elfordon. Det finns bland annat ett stort indiskt företag som har små paketbilar i tillverkning. Dessa påminner om de tyska VW-golfarna. Finner man bara en vettig lösning på batterisidan kommer säkert elbilarna tillbaka med en driftmiljö som tilltalar de flesta.

I nästa artikel skall vi börja att titta på explosionsmotordriva fordon.

Lennart Lindström
Copyright: ©Linson
Har du synpunkter maila mej linson@telia.com