Formula Junior i Sverige – Hur det började

De flesta entusiaster vet hur det började.  Greve Giovanni Lurani i Italien tyckte att det behövdes en instegsklass för nya förare för framtida Grand Prix-racing och på så sätt föddes Formula Junior 1958, en formel som fortsatte till och med 1963, för att därefter ersättas av Formula 2 och Formula 3.  Vi behöver inte repetera detta utan istället titta på hur allt började, och fortsatte, i Sverige. Allt började faktiskt två år försenat men fortsatte istället ett år längre än på den internationella nivån, d v s till och med 1964.  Danmark kom före Sverige med en internationell Formula Junior-tävling på Roskilde Ring (Copenhagen Cup) i juni 1959, men utan svenskt deltagande.  De första tävlingarna i Sverige och Finland följde 1960.

bilder_600x400_nov1

1960 var året då det verkligen startade.  Årets första tävling kördes i Helsingfors i Finland, Djurgårdsloppet, den 15 maj.  Veckan efter kördes det en backtävling i Sverige – Röforsloppet – med en klass för Formula Junior och bara en vecka senare en tävling på en travbanan Solvalla utanför Stockholm. Helsingfors-tävlingen hade en del internationella startande förutom förarna från de nordiska länderna. Totalt var det 15 startande. I toppen av startlistan fanns det brittiska Fitzwilliam-teamet med Graham Whitehead, John Love och John Whitmore, alla i Lola Mk 2 med Ford-motor.  Finland representerades av Curt Lincoln (Cooper-BMC), Carl-Otto Bremer (Elva-DKW), Seppo Rikilä (MBM-DKW), Leo Mattila (Cooper-Moretti) och Rauno Aaltonen (Elva-BMC).  Från Sverige kom Erik ”Persberg” Carlsson (Stanguellini-Fiat) och Sven ”Bergvägg” Andersson (Swebe-Renault).  Axel Johansson var också där med sin hembyggda Cooper-IFA men diskvalificerades på grunder som inte längre är kända idag.  Danmark, till sist, hade Uno Jensen, Jon Jörgensen och Poul Rasmussen, alla med Alfa Dana.  Segrare blev Lincoln före Whitmore och Whitehead medan ”Bergvägg” fick nöja sig med 9:e plats av 10 fullföljande.  Erik Carlsson bröt efter en krasch.  ”Bergväggs” bil var en hembyggd Swebe byggde speciellt för Formula Junior med Renault-motor medan Persbergs-Erik hade en ny Stanguellini importerad via Ferrari-agenten Tore Bjurström i Örebro.

FJ på Donington_nov2

Flera av de tävlande i Helsingfors deltog också på Roskilde Ring helgen efter, inklusive de båda svenskarna som hamnade på 9:e (Andersson) respektive 11:e plats (Carlsson).  Totalt var det 20 startande, varav 10 från de nordiska länderna.

De två svenska evenemangen i maj, Röforsloppet och Solvalla, hade små startfält med bara tre respektive fyra startande vardera.  De var emellertid intressanta genom att alla bilar var konstruerade och byggda i Sverige: Focus-Peugeot, Effyh-Fiat, Fiat Spl (som senare kom att kallas Le Concombre), Cooper-IFA (också känd som IFA Special) och Saab Spl (byggd av Willy Falk).  Förarna i Röfors var Bosse Elmhorn (Focus), Åke Smeds (Effyh) och Göran Linton (delade bil med Elmhorn).  Elmhor segrade före Smeds.  Vinnaren på Solvalla, en tävling som kördes i regn, var Åke Smeds (Effyh) före Willy Falk (Saab Spl) och Göran Jansson (Fiat Spl).  Den svenska säsongen fortsatte med ytterligare två tävlingar i Sverige, Falkenberg i juli och Karlskoga i augusti.  Det kördes också ytterligare en travbanetävling i Sverige på Marieberg utanför Örebro.

Tävlingen i Falkenberg, ”Västkustloppet”, innebar starten på en tradition att sammanföra förare från de nordiska länderna.  Första året hölls bara ett heat med Lincoln som vinnare i sin Cooper T52, men under de kommande åren så kom det att köras ett heat som ingick i det svenska mästerskapet och ett separat landskampsheat med fyra förare från vardera Sverige, Finland och Danmark.  Bakom Lincoln i den där första tävlingen följde Erik Carlssons Stanguellini, därefter Rauno Aaltonens Elva och Bo Elmhorn i den första Focusen.  Resultatlistan fortsatte med Stig Gruen före Vilhelm Nelleman och Leo Mattila, så det var verkligen inter-nordiskt.

bilder_600x400_nov3

Finländarna Curt Lincoln och Carl-Otto Bremer nöjde sig inte med tävlingar i Finland, Sverige och Danmark, utan gav sig ut på kontinenten och deltog framgångsrikt i Monacos GP för Formula Junior.  Frånsett dessa bådas utflykt till Monaco så deltog bara en annan nordisk förare i en tävling på kontinenten.  Det var Göran Jansson, som anmälde den Fiat-försedda bil som han själv byggt, till en flygplatstävling i Linz, Österrike bara två veckor efter bilens debut på Sovalla.  Till Linz-tävlingen anmäldes bilen som en Elliott-Fiat, men den kom senare att bli känd som Le Concombre.  Jansson bröt tävlingen.

Sverige fick besök av tävlande från icke-nordiska länder till Karlskogas Kanonlopp i augusti.  Precis som i Djurgårsloppet var det Fitzwilliam-teamet, den här gången med argentinaren Juan Manuel Bordeau förutom Ritchard Fitzwilliam och Graham Whitehead.  Bordeau, som hade Juan Manuel Fangio som mentor, segrade före Curt Lincoln och Rauno Aaltonen.  Bäste svensk blev ”Persbergs-Erik” Carlsson som i sin Stanguellini kom på fjärde plats före femman Egon Wohlin.  Wohlin körde sitt eget bygge med DKW-motor.  Antalet svenska bilar och förare hade inte ökat speciellt mycket sedan Röfors och Solvalla.  Förutom deltagarna där – Elmhorn (Focus), Jansson (Le Concombre), Smeds (Effyh), Falk (Saab Spl) – så hade, förutom Wohlin, Stig Gruen och Gustav Andersson tillkommit.  Båda körde bilar av egen konstruktion, Gruens med Peugeot-motor och Gustav Andersson en DKW-driven bil baserd på en Cooper Midget.  Noterbart är att Sven ’Bergvägg’ Andersson och Axel Johansson redan hade övergivit sina respektive hembyggen och satsade på annat inför säsongen 1961.

bilder_600x400_nov4

Formula Junior dök upp vid ungefär rätt tidpunkt.  Klassen fyllde en lucka, eftersom det i praktiken inte längre fanns någon klass där hembyggda specialbyggen passade in.  Nordisk Special, en för hembyggen som antingen kunde tävla som Grand Prix-bil eller sportvagn, hade upphört i mitten av 50-talet och F3/500, eller Midget som klassen kallades i de nordiska länderna, tillfredsställde inte de som ville ha något där man kunde hämta huvudkomponenterna från en väl använd standardbil.  Dessutom var Midget-klassen på nedåtgående utan några nya bilar.  Som en konsekvens startade flera specialbyggen.  Detta gällde speciellt i Sverige.  Faktum är att det fanns bara en svensk förare som tävlade med en fabriksbyggd bil 1960, Erik Carlsson i Stanguellini, Det fanns naturligtvis också ett finansiellt incitament för att bygga en egen bil.  En ny Elva kostade ungefär lika mycket som två nya Volvo 122 (Amazon). Bland hemmabyggena fanns Gruen-Peugeot, Le Concombre-Fiat, Joker-DKW, Effyh-Fiat, Dojores-Fiat, Focus- Peugeot, Wohlin-DKW, Cooper-IFA, Swebe-Renault och flera andra.

1961 såg en ökning av antalet tävlingar, antalet bilar och antalet förare.  i Sverige inte mindre än nio, vilket inkluderade två backtävlingar och en tävling på en travbana.  Bland bilarna tillkom för Sverige  Lotus 18 för Yngve Rosqvist och Bo Ljungfeldt och en Lotus 20 för Picko Troberg.  Sven Andersson hade bytt ut sin Swebe-Renault och Swebe/Cooper mot en ex-Fitzwillian Lola Mk 2 och Axel Johansson hade också en Lola Mk 2 istället för sin Cooper-IFA.  Erik ”Persberg” Carlsson sålde sin Stanguellini till förmån för en ny Lola Mk 3 med svansmotor, medan Per-Ove Peterson och Per-Olov Eriksson dök upp i Elva 100, en med DKW-motor och den andra med BMC.  Mest intresse väckte emellertid sannolik de båda bilar som byggdes av Saab och som kördes av Carl-Magnus Skogh, Eric ”På Taket” Carlsson och Gösta Karlsson.  Detta gjorde Saab till den enda större biltillverkaren som byggde en egen Formula Junior.   Nya förare i Formula Junior, förutom de som nämns ovan, inkluderade bland andra Holger Norrman, Jan Fritzner, Egert Haglund, Gustav Andersson och Nils-Erik Thunberg.

bilder_600x400_nov5

Även detta år mötte de nordiska förarna internationell konkurrens, huvudsakligen i Karlskoga på ”Kanonloppet” och på Roskilde Ring i Copenhagen Cup och Det Danske GP, medan Djurgårdsloppet det här året hade ett främst nordiskt startfält med Fitzwilliam-teamet med Bill McGowen och Rob Slotemaker som enda undantag.  John Love och Tony Maggs, båda i Cooper-BMC T56, kom 1:a och 2:a i Karlksoga före Curt Lincoln, medan Angus Hyslop vann Copenhagen Cup före David Piper (Lotus 20) och Sven Andersson (Lola Mk 2).  Love och Maggs dubbelsegrade också i Det Danske GP. Vinnare i Helsingfors blev C-O Bremer, Elva-DKW 100 före McCowen i en Lola Mk 3. Detta var också första året för den inter-nordiska landskampen i Falkenberg.  Svenskarna (Rosqvist före de båda Saabarna) tog alla pallplatserna sedan Lincoln brutit med växellådsproblem.  Det kördes fortfarande inte något svenskt mästerskap i Formula Junior, men Yngve Rosqvist var den framgångsrikaste föraren.

Det var främst de finska förarna som åkte till tävlingar på kontinenten, där de deltog i flera tävlingar bakom Järnridån.  Av svenskarna tävlade Sven ”Bergvägg” Andersson och Axel Johansson också i Östtyskland (DDR), närmare bestämt på Sachsenring med sina Lola Mk 2. Finländarna tävlade också på andra sidan Järnridån med  t ex Aaltonen och Mattila som deltagare på Nürburgring medan övrigt nordiskt deltagande på kontinenten i stort sett inskränkte sig till Yngve Rosqvist och danske Gunnar Henriksen, som körde sina Lotus 18 på Solitude.

bilder_600x400_nov6

1962 innebar en del nyheter.  Isbanetävlingar med Formula Junior med nabbdäck dök upp med flera tävlingar.  I allmänhet var det emellertid mycket få startande på isen.  Ett antal nya bilar togs in.  I Finland hade Curt Lincoln, som alltid, beställt en ny bil, fortfarande en Cooper av senaste modell, en T59, men utrustad med Ford-motor istället för den mera vanliga BMC-kraftkällan.  Det kom också nya Cooper T59 för Holger Norrman, också med Ford-motor, och Tom Trana och Yngve Rosqvist, båda med BMC-motorer.  Picko Troberg hade en ny Lola Mk 5, antagligen för att leveranstiden var kortare och säkrare än för de senaste Cooper- och Lotus-modellerna.  Det finns en historia om att ledningen för BMC Sweden och föraren Tom Trana chartrade ett flyg till Storbritannien när deras Cooper skulle vara färdig, med avsikten att testköra bilen innan den skulle skeppas till Sverige.  När de kom till Cooper-fabriken, gick gamle Charles Cooper ut på verkstadsgolvet och ropade ”svenskarna är här, är bilen färdig?” Det var den naturligtvis inte, så istället för att testa bilen fick teamet arbeta en vecka med att färdigställa den och testkörningen begränsades till att köra fram och tillbaka på gatan utanför fabriken. Andra nya bilar var den senaste Lotus-modellen, typ 22, som kördes av Ulf Norinder och veteranen Gunnar Carlsson.   Hemmabyggarna hade förstått budskapet, dvs de var inte konkurrenskraftiga, men det hindrade inte att ytterligare några ’specialare’ debuterade under året, så som Spider och Focus Mk IV.  I motsats till tidigare hembyggen så var konstruktionen hos de här bilarna nästan i klass med de fabriksbyggda bilarna.

bilder_600x400_nov7

Nya förare kom också in på scenen.  Vissa från en ny generation såsom danskarna Jens-Christian Legarth, Jörgen Ellekaer, Sören Nöhr och Hartvig Conradsen.  Andra var etablerade rallyförare, eller på väg att bli rallyförare, representerade av Timo Mäkinen, Simo Lampinen och Tom Trana,  Där fanns också Olle ”Varg-Olle” Nygren, en etablerad speedway-förare och banåkare på två hjul, som vann en av sina första tävlingar på fyra hjul, Djurgårdsloppet i Helsingfors, i f d Lincolns Cooper T56.  Nygren och Picko Troberg hade bildat ett team som skulle delta i Formula Junior-tävlingar på kontinenten, men samarbetet upphörde snart och Nygren återgick till att tävla på två hjul medan Coopern återvände till Finland.

Deltagarna i de svenska isbanetävlingarna var främst förare av bilar som inte längre var konkurrenskraftiga mot moderna junior-bilar där det enda undantaget var Bo Ljungfeldt i Svenska Fords Lotus 18. Resten av de konkurrenskraftiga bilarna dök upp till sommar-tävlingarna, även om Troberg och Trana fick vänta på sina nya bilar nästan tills halva säsongen hade gått.  Tävlingar kördes, som vanligt, på Skarpnäck (två gånger), Karlskoga (två gånger) och Falkenberg, vilket innebar fem svenska mästerskapstävlingar.  Rosqvist vann mästerskapet med segrar i tre av tävlingarna.

Svenska och övriga nordiska förare hade fortfarande chansen att mäta sig i internationell konkurrens i, som vanligt, Copenhagen Cup och Det Danske GP på Roskilde Ring och Kanonloppet i Karlskoga och, i något mindre omfattning, i Helsingfors-tävlingen.  I övrigt så deltog i allmänhet alla nordiska toppförare i tävlingarna i Helsingfors och på Roskilde Ring och på de svenska banorna.  Falkenberg arrangerade återigen en nordisk landskamp, som detta år vanns av Danmark före Finland med Sverige på tredje plats.  Individuell segrare var, inte överraskande, Curt Lincoln.

En del förare var inte nöjda med att bara möta internationell konkurrens på hemmabanorna utan gav sig också av utomlands.   Av svenskarna så tävlade Troberg och Rosqvist utomlands där Troberg åkte ända ned till Italien vid ett par tillfällen.  Rosqvist provade lyckan i, bland annat, Monaco, med en 10:e plats.  Norinder deltog också i Monaco men bröt.  Finländare, svenskar och danskar tävlade också på Avus, Nürburgring och i Innsbruck.

bilder_600x400_nov8

Om 1962 hade varit ett toppår, så blev 1963 ett år av stagnation, vilket inte kan ha varit någon överraskning eftersom nya Formula 2 och 3 skulle ersätta Formula Junior från 1964.  Fortfarande kom det in nya bilar.  Curt Lincoln, trogen sin vana att ha en ny bil varje år, valde detta år en Brabham-Ford BT6, medan över i Sverige så hade Picko Troberg en ny Lola-Ford Mk 5A och Yngve Rosqvist en ny Cooper-Ford T67. En del nya förare dök upp, bland dem tidigare speedway-föraren Georg Duneborn, Lars Bjuhr, Freddy Kottulinksy och Örjan Atterberg, som så tragiskt förolyckades i Djurgårdsloppet i Helsingfors.

Internationella besökare det här året fick hålla till godo med Roskilde Ring och Det Danske GP, där den finansiella verkligheten hade gjort att Formula Junior fick bli huvudklass istället för Formula 1, medan Karlskoga behöll Formula 1 som huvudattraktion vid Kanonloppet och enbart bjöd in nordiska förare till Formula Junior.  Segrare i Roskilde blev Peter Revson (Cooper-Ford T67) före Georg Duneborn (Cooper-Ford T59) och Tyrrells två fabriksförare Timmy Mayer och Peter Procter, båda i Cooper-BMC T67.  Sven Andersson blev femma i ytterligare en Cooper-Ford T59.  Den nordiska landskampen i Falkenberg kördes också detta år med Finland som vinnare före Danmark och Sverige.  Curt Lincoln gjorde en enastående tävling efter att hans Brabham vägrat starta på griden.  Han sköts igång efter att det övriga fältet gett sig iväg, men hade kört om alla efter 7 av de 10 varven och blev därmed individuell segrare.

Det svenska mästerskapet 5 tävlingar, som vanligt delade mellan Skarpnäck och Karlskoga plus en tävling i Falkenberg (förutom den nordiska landskampen). Av de fem tävlingarna så var Picko Troberg snabbast av de som räknades i SM i de två första medan Gunnar Carlsson tog de tre återstående och därmed mästerskapet med sin Lotus 22.  Precis som tidigare år kördes det också ett antal isbanetävlingar samt backtävlingen Röforsloppet utanför Arboga.  Isbanetävlingarna led av få startande även detta år (i snitt fyra till sex bilar).  Om det hade funnits ett mästerskap så skulle vinnaren ha blivit Örjan Atterberg med sin nya Focus-Ford Mk IV.  Sverige fick en ny belagd bana detta år, Ring Knutstorp.  Den största Formula Junior-nyheten vid den första tävlingen där var att Yngve Rosqvists motor befanns ha en långslagig vevaxel och därmed en cylindervolym långt över maximalt tillåtna 1100 cc.  Rosqvist skyllde på sin mekaniker, men till ingen nytta.  Han stängdes av från allt tävlande tills slutet av 1964.

Även detta år tog flera förare chansen att tävla på kontinenten.  Den svensk som deltog i flest tävlingar utomlands var Picko Troberg med sin Lola Mk 5A, men även Rosqvist och några andra tävlade i Tyskland, Belgien och andra länder.

 

Formula Junior upphörde formellt att existera i och med slutet av 1963 för att ersättas av Formula 2 och Formula 3.  Det svenska bilsportförbundet bestämde sig till förmån för Formula 2 medan Danmark och Finland valde Formula 3.  För att ta hand om redan existerande bilar, beslutade alla tre länderna att Formula Junior-bilar kunder fortsätta att tävla enligt 1963 års regler.  En konsekvens blev att ingen, utom de med internationella ambitioner, fann det värt att investera i nya bilar, eftersom Formula Junior var snabbare än de nya Formula 3.  Det fanns emellertid en Formula 2-bil i Sverige.  Detta var f d Trobergs Lola 1963, som Holger Norrman hade försetts med en twincam-topp och som vann den nationella tävlingen i Falkenberg körd av Gunnar Carlsson.   Av lättförklarliga skäl så dök det inte upp några nya Formula Junior-bilar på scenen.  En del bytte emellertid ägare.  Curt Lincolns Brabham togs över av Picko Troberg, som konverterade den till Formula 3 och gav sig ut på en internationell turné med Formula 3-”cirkusen”.  En annan bil som bytte ägare var Gunnar Carlssons Lotus 22.  Carlsson körde den i isbanetävlingarna under den svenska vintersäsongen, men den togs sedan över av Sven Mattsson för sommartävlingarna.

Den traditionella nordiska landskampen i Falkenberg hölls som vanligt och den här gången tog Sverige topplaceringen med Sven Mattsson som segrare i f d Gunnar Carlssons Lotus 22, men först efter att Jens-Chr Legarth hade brutit.  Finland blev tvåa före Danmark. Detta blev den sista tävlingen på den gamla landsvägsbanan i Falkenberg.  En svår olycka i heatet för sport- och GT-bilar innebar slutet för tävlingar på de smala landsvägarna runt Skrea, vilket också innebar att det inte längre fanns några tävlingar på rena landsvägsbanor i de nordiska länderna. Ring Knutstorp hade kopierat idéen med en nordisk landskamp mellan Sverige, Danmark och Finland.  Sverige vann återigen före Danmark och Finland.  Individuell segrare blev Egert Haglund i f d Lincolns Cooper T59 före Jens-Christian Legarth, som disponerade såväl en Formula 3- som en Formula Junior-motor.  Svensk mästare detta sista år blev Sven Mattsson.

Genom beslutet att låta Formula Junior-bilar fortsätta tävla, så blev intresset från internationella Formula 3-förare att anmäla sig till tävlingar i Danmark nästan noll.  Den enda riktiga Formula-tävlingen i Sverige blev ”Kanonloppet” i Karlskoga, där Formula 2 nu ersatte Formula 1.  För att få ihop ett anständigt antal startande så tilläts också svenska Formula Junior-bilar att delta trots att detta var en internationell tävling.  Intressant att notera är att Tyrrells Cooper F3-fabriksteam, med Jackie Stewart och Warwick Banks, också deltog med motorerna ändrade till Formula Junior-specifikation.

En slutlig kommentar:  Under 1964 insåg bilsportförbundet att Formula 2 hade varit ett felaktigt beslut och bestämde därför att från 1965 och framöver så skulle Formula 3 vara mästerskapsklass utan undantag för Formula Junior-bilar.  Samma beslut togs i Danmark, vilket innebar att existerande Formula Junior-bilar måste konverteras. De största skillnaderna mellan Formula Junior och Formula 3 var maximalt 1000 cc istället för 1100 cc, max en förgasare och max fyra framåtväxlar plus back, medan Formula Junior inte hade någon begränsning och inte något krav på backväxel.

Lars-Göran Sjöberg